Ett öga rött

Igår visade SVT den svenska långfilmen Ett öga rött från 2007 efter romanen med samma namn av Jonas Hassen Khemiri. Regi: Daniel Wallentin. I rollerna: Youssef Skhayri, Evin Ahmad, Hassan Brijany, Anwar Albayati, m.fl. Handling: "Halim har genomskådat allt. Han har genomskådat Integrationsplanen - en hemlig konspiration som försöker omvandla alla blattar till svennar. Tyvärr har han också genomskådat sin pappa som är ett offer för Integrationsplanen."

Filmen visar de problem som varit på tapeten, nämligen barnens radikalisering i förhållande till föräldrarnas integrationsambitioner. Pappan vill verkligen bli svensk medan Hassan kämpar emot med näbbar och klor. Även om han inte tillhör den typen som han själv kallar "kriminella blattar" är han allmänt negativ och drömmer om en revolution i Sverige där han inte ska integreras utan göra om det svenska samhället enligt sina egna (imperialistiska?) drömmar.

Han slåss och beter sig illa, använder ett grovt och provocerande språk. Han betraktar pappan som en ynkrygg som i sin butik som inte slår till jobbiga kunder och behandlar kunderna som han gjorde hemma i Marocko. Till slut ska Halim skjuta Mikael Persbrant, som spelar sig själv i filmen. Men därvidlag sviker honom modet och hela hans idébygge faller som ett korthus. Med andra ord slutar filmen lyckligt och han kan till sist acceptera bl.a. pappans svenska väninna.

Tilläggas ska att hans svenskfientliga bild och hans nedlåtande attityd till fadern som kämpar med sin anpassning under filmens gång stöds och uppmuntras av en äldre arabisktalande kvinna. Hon talar föraktfullt om faderns försvenskning och att Halim ska vara stolt över sitt ursprung.

Detta dilemma han befinner sig i är säkert en vanlig situation för invandrade ungdomar. Det är lätt att idealisera sitt tidigare liv och drömma sig tillbaka. Barn och ungdomar är dessutom utsatta för föräldrars beslut att flytta och kan känna sig överkörda och låta det gå ut över fel saker.

Den miljö som de ofta hamnar i, enklaviserade och nedslitna miljonprogramförorter, kan säkert förstärka utanförskapet. Därför är det märkligt att filmen utspelar sig i en romatiserad miljö. Pappan och sonen (mamman har tydligen dött tidigare i familjens liv när det bodde kvar i hemlandet) bor i något estetiskt tilltalande kvarter på Söder i Stocholm. Vyerna är alltigenom fina med vackra husfasader. Inga betongförorter med höghus syns till.

Frågan är hur många av dessa ungdomar i verkligheten på väg åt fel håll som har föräldrar som aktivt vägleder dem rätt, hur många som det slutar lyckligt för och hur många som INTE hemfaller åt bittra hämndkänslor. Brottsstatistiken talar tyvärr sitt tydliga språk. Med facit i hand och efter 30 års ständigt ökad invandring har integrationen allt annat än lyckats. Det vittnar bland annat ständiga bilbränder i invandrartäta förorter om.

Det är dags att sätta klackarna i backen och ta itu med problemen. Tyvärr är inte livet en film med lyckligt slut. Varje hitkommen människa som det går snett för är otvetydigt ett kapitalt misslyckande för det svenska multikulturalistiska experimentet. Vem törs ta tag i detta och vända skutan?

Följ min blogg med bloglovin